Text Ur Kommande Bok -

"Det är inte lättare att vara glad innan man verkligen får något att vara glad över. 
Men att må dåligt tills man hittar lyckan är heller inget alternativ.
Inte bara för att det är mörkt och trist,utan för om man väljer att må dåligt tills lyckan är funnen - då är du faktiskt inte redo för lyckan när den väl är där. Då har du matat dig själv med fel tänkesätt, och kanske gått så pass långt som jag själv gjort och valt att leva fel. 
Fel mot dig själv och det liv du fått.
Och då är du inte mottaglig för det bra.
Du måste tillåta dig själv att må bra,även om allt inte är bra än.
Du måste visa lyckan att den faktiskt har en plats hos dig, en trygg plats som den kan 
vara tillräcklig hos. Att den inte går till spillo när den väl lagt sig i dina händer."


In english 

It's not easier to be happy before you've got something to really be happy about. 
But to stay in negativity and in a bad generally mood till the day you found the happiness, isn't a very good choice either. Not just because it's dark and sad, but because if you do choose to stay with the negative mind till the happiness is found - then you will not be, i am sure of that, ready for the happy things when it's there. Then you have given yourself the wrong mindset and you may have been brought as far as i did, and led yourself to the wrong living. Wrong living life and choices for you - and the life you've gotten.

If so, then you're not enough open in you heart and soul, to have the right strength that is needed to take the good in your arms. You have to give yourself permission...to be well and feel good, even if things are really not good, or the way it should be yet. You have to show the happiness that it does have a place in you, and in your life. A safe place it can be enough for.

So it knows that it doesn't go to waste... when it finally lays itself in your hands. 

 

 

ANNAN TEXT UR BOKEN

Jag la mig i sängen, föll till täcket och låg med armarna ovanför huvudet. Min blick, såsom många andras, stirrade tomt rakt upp mot det vita, lika tomma, taket. Den tomma hjälplösa blick med samma sökande av förståelse. Min blick som många uppfattar vilsen och tom, är egentligen fylld av längtan, sorgsenhet och kärlek. Min blick säger allt. Mer än jag själv ibland personligen kan uttrycka mig. Men det är inte alla som kan förstå tomheten i det fyllda rum i mina ögon. Det är inte alla som ser den gnistrande längtan i mina nu uppvuxna barna ögon. Varje gång jag sätter mig ner för att skriva mina rader, faller min blick ut genom fönstret. Där jag ser både liv och drömmar. Och min kärleksfulla längtan tar mig bort bland moln och ljus. Jag ler, och ibland kan både sorgsna tårar eller lyckotårar falla ner för kinderna. Men oavsett vilket, vet jag att min längtan - den jag haft i alla dessa år, en dag - en mycket vacker dag, kommer bli besvarad. Och det gör mig tacksam. Det i sig, gör min fullkomligt lycklig. Att äntligen få ha även det som vetskap inom mig. 
Jag trodde inte att jag var en av de människor som skulle få känna av hur det är att må bra. Att få äran att skapa goda minnen som inte innehåller misär. Jag trodde inte att jag skulle få äran att nå mina mål och få det jag så önskar. Delvis fanns detta stora tvivel för att jag var uppvuxen med att inte förtjäna det goda, men också för att jag inte visste vad bra var. Jag kunde varken visualisera, känna eller se det bra. Mina år av förhoppningen om att nästa dag blir bättre, hade inte med och göra att jag visste vad bättre var. Jag visste bara, och det var tillräckligt för att jag under det hemska förhållandena skulle kunna hålla mig vid de liv andra gång på gång försökte ta, att vad nu än bra var - så var det inte det jag levde i. Det kunde omöjligt vara något gott. Det skulle alltid finnas en annan sida av det hela, oavsett om jag fick äran att ta del utav det eller inte. Men jag fortsätte andas när de försökte ta ifrån mig den förmågan. Jag fortsätta krypa, när de släpade mig argsint iväg. Jag fortsatte de liv jag under många år valt att inte få, de liv jag inte längre ville ha och de liv andra ägde. Och tack vare det, är jag fortfarande kvar. 
Och nu kan ingen ta min förmåga, nu står jag stadigt på mina ben och nu - nu äger jag mitt egna liv. Så som det borde vara för alla människor. Det vi har rätt till från början. 
In enligsh 
I lay in bed, fell to the blanket and layed with my arms above my head. My glance, like many others, staring with emptiness upon the white, as just as empty, roof. The empty hopeless glance with the same searching knowledge. My glance, many thinks is lost and empty, is really something else - filled with desire, sadness and strong love. My glance is telling everything. More then i personally can express by myself. But not all can understand the emptiness in the filled room in my eyes. Not everyone can see the sparkling of desire in my now adult children eyes. Everytime i sit down and write my rows of words, my glance fell through out of the window. There i see both life and dreams. And my lovely desire takes me away among clouds and light. I smile, and sometimes both sad tears and happy tears can fall down my cheeks. But either way, i do know my desire - the one i had all these years, one day - one very beautiful day, will be answered.
And that makes me thankful. That in itself, makes me very happy. To finally have even that in my knowledge, within me. 

I didn't thought i were one of the people who would feel the feeling of being well. To be given the honor to create good memories that is not filled with misery. I didn't thought i could be given the honor to reach my goal and get what i truly wanting. Partially this big doubts was there because i weren't raised to know that i did deserve the good, but also because i didn't know what the good was. I couldn't visualizing, feel and neither see the good. My years of hope in my soul, that the next day hopefully gets better - hadn't to do with that i knew what better was. I knew, and that was enough to get myself out and alive from the terrible conditions, and to save the life they tried to get away time after time - that whatever the good was - it wasn't where i lived in. It couldn't possibly be something good.
It would always be another side of it all, either way if i was going to have it or not. But i was still breathing when they tried to take away my capacity to do that. I continued to crawl, when they with anger hold my foots and dragged me over the floor. I continued the life i didn't beg for, the life i never wanted to have and the life anyone but me - owned.
And thanks to that, that i did continued - i'm still here. And now no one can take away my abilities, now i standing strong on the ground with both my legs and now- now i own my own life. Just like it should be for all people.
Something we have the rights to, from the beginning.